Rossana Mercado-Rojas (f.1982, Peru) är en Stockholmsbaserad konstnär. Genom så kallade multidisciplinära interventioner utforskar hon i sin konstnärliga praktik dekoloniala feministiska praktiker, de offentliga rummen, det kollektiva arbetets utformning, likväl frågor som berör rasifierad kvinnlighet och migration. 

Hon är en av grundarna till La Dekoloniala! (Sverige) som är en utbildningsinriktad, konstnärlig kulturorganisation med syftet att förmedla dekolonial kunskap från den globala södern, samt en av initiativtagarna till det feministiska kollektivet Hysterix (Peru). Rossana Mercado-Rojas har ställt ut både nationellt och internationellt. Hon har en kandidatexamen i måleri, en Masterexamen i Critical writing and Curatorial practice från Konstfack (Stockholm) och en Postmaster i Sound Art and Collaborative Practices från Kung. Konsthögskolan (Stockholm).

________________

Rossana Mercado-Rojas tryckte upplagan Fachapaz, där varje blad i serigrafin har en unik bakgrund handmålad av konstnären själv. Verket är en del av Edition Grafikens Hus och finns till försäljning i vår konstshop. I samband med att konstverket Fachapaz invigdes och ställdes ut på Konstfrämjandet i Stockholm genomförde curator Nilo Amlashi en intervju med konstnären.

Juni 2022

Text: Nilo Amlashi   Foto: Anna Henriksson

Nilo Amlashi: Din konstnärliga praktik har minst sagt en stark identitet som ger uttryck för frågor om civil olydnad, intersektionell feminism och dekoloniala praktiker genom performance och grafik i både publika och efemära/kortlivade platser. Hur kommer dessa aspekter av ditt konstnärskap in i ditt nya grafiska verk, som skapats inom ramen för Edition Grafikens Hus?

Rossana Mercado-Rojas: Det har varit en väldigt spännande resa. Jag skulle säga att i min praktik så har jag sett grafiken som ett starkt och intensivt medium, främst när jag har producerat material tänkta för offentliga rum och för att sprida organiskt. För det här verket har jag överfört bildmotiv som var producerade sen innan tillsammans med kollektivet Hysterix (Cecilia Rejtman och Angélica Chávez Cáceres) och till dem adderat nya motiv på en ny komposition skapad tillsammans med Angélica. Genom motiven har vi konstruerat ordlekar på tre språk: engelska, svenska och spanska. Språk är en av de institutionellt koloniala fästningarna som behöver förvrängas, för att det ska kunna agera som en kulturell brygga.

Som en konstnär baserad i Sverige, innebär en del av min praktik att (om)forma strategier för att ta sig an rum och göra dem offentliga. På så vis är verken, som skapas i en ständigt pågående process, utan en början eller ett slut. Verk materialiseras i olika former, och en officiell serigrafi är ett fragment av dess liv. Varje tryck är olik den andra, avsiktligt. Processen har införlivats och byggts upp baserat på olika former av expertis och kontexter.

NA: Kopplat till föregående fråga, kan du utveckla de centrala budskapen som präglar din konstpraktik?

RMR: Fyndighet. Strategi. Överlappande. Interventioner. Störning. Pluralitet. Flerspråkigheter och förvrängda språk som institution, likväl som förvrängda praktiker. Att vara lekfull med gränser, gränsdragningar och begränsningar, att dansa med strikthet och förordningar. Möjligheten att bjuda in alla som gillar dessa ord och står bakom dem att ansluta till festen. En revolution med lust och glädje, likväl som glädjefylld ilska och högljuddhet. Jag ser konstverket som en del av en pågående process, med prejudikat och med uppföljningar, och som en inramning av tid och rum genom våra praktiker där vi främjar synligheten av tidigare erkända kunskaper och historier.

NA: Varför är dessa aspekter, frågor och ämnen viktiga att lyfta, adressera och arbeta med, enligt dig? Både för dig personligen, men likväl för samhället i stort.

RMR: Jag tror att konsten har makten – och ansvaret – att artikulera det som befinner sig under ytan av status quo, genom olika former, berättelser, ritualer/processer och medium. Vi lever och överlever i ett extremt individualistiskt kapitalistiskt samhälle; därmed tror jag att konsten kan synliggöra det som kan vara vardag för ”andra” trots att de inte befinner sig långt ifrån ”oss”. Vi kan visa en skymt av strukturer såsom kolonialism, rasism, könsrelaterat våld, klassicism etcetra, och hur strukturerna antingen innebär att vi blir förtryckta av det eller gynnas av det. Detta ”olikgörande” (”otherness”) är ifrågasatt, likaså var barriärerna går för det allmänna ansvaret. Jag skulle säga att för en som är rasifierad så lämnas man med inget annat val än att konstant behöva tänka på dessa frågor, då de påverkar en dagligen. I hur de sammanfogas i antingen en känsla av olikgörande eller gemenskap i våra gemensamma offentliga rum. Även att förneka dessa strukturer och stå på förtryckarens sida är i sig ett medvetet val, en daglig praktik. Vilket är tråkigt, men sant.

Kolonialismen är ett konkret system, likt rasismen och patriarkatet. Utan förändringar på samhällelig nivå är lagarna värdelösa, och därmed tror jag att potentialen i vårt* arbete och vår närvaro är nödvändig på alla möjliga platser.

NA: Din praktik präglas även av ett kollektivt arbete, som med ditt konstnärliga kollektiv Hysterix. Berätta gärna närmre om Hystrerix och de centrala syften och ändamålen med ditt kollektiva arbete.

RMR: Hysterix skapades 2012 i Lima av kvinnliga konstnärer med peruanskt påbrå, med intentionen att ockupera rum som historiskt sett nekat inträdet av kvinnor samt icke-normativa kroppar genom kriminalisering och könsbaserat våld. Antal deltagare inom gruppen har tidvis varierat, där vi ibland har kunnat aktivera det med fem eller nio av oss och under andra perioder med enbart två. I grund och botten startade vi kollektivet med syftet att kräva en plats i en kontext som inte inkluderat eller accepterat kvinnor som håller på med graffiti eller murala ingripanden. Som en följd av det skulle jag säga att vårt arbete och dess kontinuum för överlevnad under de senaste åren har förutsatts genom vårt väldigt praktiska tillvägagångssätt gentemot vår egen organisation och våra metoder. Vår metodologi går ut på att behandla ingripandet som en ritual, där vår kollektiva närvaro och våra kroppar utgör ett konstant pågående arbete. Vid flera tillfällen har vi blivit ombedda att ansluta oss till andra kollektiv eller organisationer, och genom det har vi adderat vårt arbete till en redan aktiverad – och relevant – situation. Vi har samarbetat med grupper som Las Insurgentes, Warmi Bixchas och andra personer som är i kontakt med olika rörelser, exempelvis i Lima, Huancayo och La Paz.

I början på året kunde vi i samverkan med La Dekoloniala!, som är min egen organisation här i Stockholm, ta tiden att sitta ned och verkligen reflektera över vår resa som kollektiv. Genom den reflektionen utforskade vi våra icke-linjära historier, våra stöd- och arbetsnätverk och hur vi kunnat existera och överleva under alla åren tack vare dem. Hur vi föreslår idéer och motiv på olika ytor, såsom väggar, installationer och texter. Men även hur vi lämnar dem öppna så att andra kan bidra till dem, ifrågasätta dem och ibland till och med förstöra dem. På så vis är våra verk aldrig färdiga, och därmed aldrig döda.

Mellan 2022–2023 skapade vi två processbaserade utställningar; en på Konsthall C och en på Botkyrka Konsthall, vilka båda ifrågasatte hegemoniska historier, kolonialistiska skrivelser av historien, vilka som utelämnas från dessa arkiv, hur vi gjort oss själva till subjekt för arkiv, plurala och rhizomatiska. ”Vi” som i kollektivet, våra nätverk, våra mor/farmödrar, våra mor/farfäder, likväl som våra förfäder. Vi – i La Dekoloniala! – inrättade ”officiellt” vår utbildningsmässiga, konstnärliga och kulturella organisation, i mån av att framhäva dekolonial kunskaper från den globala södern som en form av dekolonial rättvisa. Vår organisation var en av strategierna för att övervinna ojämlikheterna i systemet, där det är känt att icke-europeiska och/eller ”papperslösa” utövare har mycket svårare att få tillgång till fördelningen av offentliga stöd för att kunna producera konst och kultur.

NA: Hur skiljer sig din individuella praktik från ditt arbete med Hysterix? Eller är dessa sammanflätade?

RMR: Jag anser att det är en väldigt viktig fråga. Det diskuterades ständigt under vår utställning på Konsthall C. Jag anser att det är absolut nödvändigt att uppmärksamma individen som en del av kollektivet. Individen är inte utsuddad när man är en del av ett kollektiv, men nyanserna mellan var individen upphör och kollektivet eller gemenskapen börjar kan variera från det ena till det andra.

Mitt personliga arbete främjar, eller katalyserar, till en stor del kollektivt arbete och nätverk under ytan men som inte nödvändigtvis är synligt, eller så är de medvetet ignorerade och bortsedda. Sedan jag flyttade till Sverige har jag kunnat – i realtid – bevittna hur idén om självförsörjande eller ”autonomi” är djupt inbäddad i den svenska kulturen och hur ett uttryck för att behöva stöd kan indikera svaghet eller att man ses som en börda, vilket är helt och hållet ironiskt i ett samhälle vars grundläggande offentliga resurser baseras på vår välfärd/kommunalskatt. Jag själv kommer från ett land vars offentliga resurser tyvärr blivit saboterade till förmån för att öka rikedomen i privata företag och det transnationella, så för att kunna leva behöver alla stötta varandra. De gemensamma aspekterna mellan här och där skulle då vara, att de personer med tillgång till flertalet resurser försummar erkännandet att deras livsstil står i beroendeskap till andra. Man kan i det avseendet dra paralleller till hur rika länder är beroende av ett exploaterade av fattiga länder.

När det kommer till mitt personliga arbete så har jag där makten och plattformen att utforska, samt göra misstag ”i mitt eget namn”, lärdomar som ofta har genererats från mitt arbete i det kollektiva/gruppinitiativen. Det är anledningen till att det är nödvändigt och väldigt viktigt att uppge alla berördas namn, det är enklare att suddas ut om namnen inte nämns.

Det är en hel del personliga situationer, intressen och erfarenheter som går genom min kropp, vilka materialiseras i olika former av arbetssätt och diskurser i mitt arbete. För mig är det viktigt att vara i dialog med, och hitta skärningar till, mina jämlikar i kollektivet. På samma gång ser jag nödvändigheten i att vårda vårt gemensamma arbete i relation till det personliga utövandet och utforskandet.

I mitt personliga arbete har jag framför allt utforskat situationen av att migrera till Europa, hur processen präglar och formar mitt dagliga liv, och hur det är att samexistera med ojämlika möjligheter i relation till landet som vi föddes i eller enligt blodet som rinner genom våra ådror. Hur vissa mänskliga rättigheter är enbart för en liten del av mänskligheten, likväl som barns rättigheter enbart tillskrivs vissa barn. Hur privilegier enbart uppnås efter en längre period, och hur vissa familjeband avsiktligt upplöses vid flytten från den globala södern till det globala norr. Invandrar-moderskap, kriminaliserad moderskap, kriminaliserade familjer, erfarenheter av hur tonåringar tidigt upphör vara barn på grund av rasistiska blickar från samhället och institutioner och så vidare. Samtidigt korsas många av dessa nämnda problem med vad som försiggår i mitt födelseland, där personer från ursprungsbefolkningen mördas i ”fredens” namn, och där de som lever i huvudstaden har tillgång till mest resurser.

Så, jag antar att begränsningarna och skillnaderna mellan individuellt och kollektivt arbete har sin gränsdragning efter behov och efterfrågan.

NA: För att återgå till din unika grafikupplaga. Kan du berätta om de olika elementen i verket och idéerna bakom?

RMR: Några av motiven kommer från tidigare verk som skapats med Hysterix. Till exempel, teckningen som är i det övre hörnet är ett verk som jag skapade för länge sedan som en intervention under protesterna i Lima 2017, som jag då tror var mot att det officiella högerpartiet fått politisk majoritet i landet. Bilden visar hur en gris blir sparkad i skrevet av en väldigt kraftfull kvinna härstammande från ursprungsbefolkningen. Med support från kollektivet Las Insurgentes, blev teckningen ett screentryckt motiv och som därefter användes vidare i olika former av interventioner ute på gatorna. Strax efter, som en följd av det, utbröt protester mot den polisbrutalitet som användes mot civilledda självorganisierade strejker, som till stor del ägde rum utanför Lima. Det ledde i sin tur till att det avbildade grismotivet ändrade skepnad till bilden av en polis: närmare sagt en ”kravallpolis” och all dess tillhörande tunga utrustning. I verket skapat för Grafikens Hus har teckningen ”uppdaterats” och anpassats till en mer ”globalt” igenkännbar avbildning av en kravallpolis. Till detta har det lagts till ord på både engelska och svenska som insinuerar slutet för fascismens våld och mördande för fredsskapandet. Angélica Chávez har adderat teckningar från sitt verk ”Hacinados” (trångt) och ännu en teckning som visar ansiktet på en figur vars tunga sticker ut – något som jag avläser som en avbildning av språkets förvrängning. I kompositionen finns även en serie med frågor, om rollen eller det givna utrymmet för kvinnor i de offentliga rummen.

Det ställs även frågor om vad som i slutändan ens räknas som offentliga rum när det är i de privata rummen som majoriteten av det könsrelaterade våldet tar plats. Genom dem bjuder vi även in publiken att vandalisera verket – att vandalisera allt helt enkelt. Denna serie av utskrivna frågor är rent specifikt från en publikation vi skapade 2014 med konstnärerna och designerna Erick Zurita och Gino Agüero. Till serigrafin för Edition Grafikens Hus har vi adderat texter med olika tonalitet på engelska och svenska som inte nödvändningsvis är direkta översättningar. Det har varit en väldigt intressant process som tillåtit en att fortsätta reflektera över saker som icke-linjär tid och anpassningsförmågan i upptäckandet och upptagandet av olika format och nya strategier i arbetsprocessen.

NA: Slutligen, vad skulle du säga är den främsta betydelsen av att skapa en unik upplaga av din konst tillsammans med Grafikens Hus?

RMR: Jag tror det är viktigt att historier som dessa kontinuerligt berättas och blir omskrivna här och nu. Jag har lärt mig mycket i processen med detta verk genom att arbeta med tryckaren Linda Samuelsson, som är konstnär också. Speciellt i arbetet med att uppnå det jag vill, i kombination med att kunna njuta av oförutsägbarheten och det okontrollerade i resultatet. Varje grafiskt blad har en unik handmålad färgbas, och tanken har varit att hela tiden låta kompositionen utvecklas i detta specifika verk. När jag flyttade till Sverige ville jag arbeta med verk/projekt som riktade sig till offentliga platser, och därmed behövde jag lära mig nyanserna och strukturerna som fanns i mån av att skapa relevanta verk, samtidigt som jag vill vara mån om mig själv och mina kamrater. Det är egentligen på samma sätt överallt, och det är därför viktigt att vara observant.

NA: Tack Rosanna, det har varit ett nöje att prata med dig!