Ett pärlband av svarta krumelurer, ett slags omöjliga figurer om man så vill. En serie människoliknande figurer som är på väg att krångla sig ur sin kroppskostym i fläskrosa, klarblått, varmgult och pistagegrönt.
På väggen hänger ett tiotal verk av konstnärerna Lisa Jonasson och Matti Kallioinen.
Det är en kall vinterdag dryga månaden innan den stora öppningen. Matti har tappat rösten och Lisa är helt inne i screenteknikens värld. I torkstället ligger ett alldeles nytryckt ännu namnlöst verk föreställande en kvinnofigur, vars voluminösa kropp inom kort kommer att tapetsera huvudstadens kulturtavlor. Den 9 mars invigs utställningen Jag har öppnat en öppen dörr på Grafikens Hus med Lisa Jonasson & Matti Kallioinen.
Hur gick tankarna när ni fick en förfrågan om att ställa ut på Grafikens Hus?
– För mig kom det som serverat. Jag har hållit på med mina krumelurteckningar i nästan två år, men inte riktigt vetat vad jag skulle göra av dem, viskar Matti Kallioinen.
– Jag har gjort en följetong på Instagram där Matti sitter och tecknar sina kringlor på stora ark. Du har varit lite besatt av de där. Matti tecknar överallt, till och med i sängen!, fyller Lisa Jonasson i.
Du då Lisa?
– Jag var mitt uppe i min separatutställning på Galleri Magnus Karlsson i Stockholm när jag blev tillfrågad och hade fullt fokus på det. Jag tackade ja mest för Mattis skull. Men med tiden började jag tänka i banor som rymd, om hur enstaka figurer skulle få breda ut sig. Om hur man kunde plocka ut karaktärer ur mina collage och ge dem egna liv.
Hur känns det att för första gången göra en utställning ihop?
– Det känns stressigt, säger båda i mun på varandra.
– Vi träffas aldrig och ingen kan täcka upp för den andra. Vissa dagar sitter jag på tåget tre timmar till verkstan i Mariefred för att kunna jobba. Det har varit mycket mer jobb än vi trodde från början. Men det är jättekul att se våra bilder ihop, fortsätter Matti.
Finns det en gemensam nämnare i er konst?
– Som bildskapare har vi båda två en rastlöshet i oss. I Lisas fall tar det sig väldigt kroppsliga uttryck, personer som förhåller sig till sin egen kroppskostym på något sätt, som försöker krångla sig ur den. Det är kanske den starkaste känslan jag får. Den ingrediensen finns hos mig också men det tar sig inte kroppsliga uttryck, säger Matti.
Ni är även ett par sedan flera år tillbaka och har två barn. Hur mycket är familjelivet präglat av konsten?
– Jag tror aldrig att den har påverkat lika mycket som nu. Barnen är jättearga på oss! De är så vana vid att vi äter middag ihop varje dag. Ada pratar om pappas krumelurer på dagis och berättat att hon målar en skulptur. Jorma försökte nyss sälja sin bilteckning till kusin Bruno, säger Lisa.
Era båda karriärer går just nu väldigt bra. Du Matti gör stora offentliga uppdrag och var nyligen med på Bonniers konsthall. Och du Lisa har haft separatutställning nu senast på Galleri Magnus Karlsson. Är det viktigt att ha jämvikt?
– Det kan man ju inte bestämma. Men vi har varit jättenoga med att dela upp arbetstiden 50/50 även om den andra har haft mer att göra. Annars finns det risk att det blir som en ond cirkel. Att mer tid leder till mer jobb. Att glappet skulle öka, säger Matti.
– Vi bråkar inte mycket men det är en evig förhandling om att få arbetstid, säger Lisa.
Nu gör ni verk var och en för sig. Skulle ni även kunna göra gemensamma verk?
– Nej, vi fungerar ganska olika kreativt, säger Lisa.
– Vi gillar nog inte att kompromissa. Jag skulle hata att se Lisas bilder förorenade av mina idéer och kanske också vice versa haha, säger Matti.
Hur kom utställningens titel, Jag har öppnat en öppen dörr, till?
– Vi var överens om att vi skulle ha en titel på svenska. En dag kom titeln till mig. Jag skickade ett sms till Matti och hoppades att han skulle tycka om och förstå den. För mig handlade den främst om Mattis bilder. Det är som om han öppnar upp någonting som redan finns där. En sorts matematiska möjligheter. Jag tror att vi båda i vår konst är ute efter den där känslan av att söka upp och ringa in någonting som egentligen känns självklart, säger Lisa.
– Vi går en ganska lång och krokig väg, men målet är något som känns väldigt självklart. När jag fick titeln tyckte jag att den stämde precis med den känsla jag får när jag gjort en krumelur. De ser så självklara och balanserade ut att ingen någonsin kommer att förstå hur svårt det var att göra dem, säger Matti.
Vad vill ni att publiken ska känna och uppleva när de ser utställningen?
– Det finns en tydlig vibrerande färgskala i Lisas bilder. I mina bilder är det mer själva groovet mellan dem som jag hoppas att man ska uppleva, säger Matti.
– Jag hoppas också att folk kommer att försöka följa linjen med fingret för att tränga in i bilderna på en djupare nivå. Då kommer man märka hur de är konstruerade. Gör man det med ögat tappar man bort sig direkt, säger Matti.
David Castenfors är skribent och chefredaktör för konsttidningen Artlover. Han är dessutom ny i Grafikens Hus konstnärliga råd.