Grafik är inte något statiskt

Konst kopplat till demokratifrågor. Viljan att ta plats och skapa en relation till en plats. Nyexaminerade curatorn Niki Kralli Anell har i uppsatsen ”Printmaking in Transition – Curating Relations with Printmaking as a Tool for Action” undersökt Grafikens Hus arbete med deltagarbaserade metoder inom konstnärliga och curatoriella praktiker.

Text: Anna Henriksson Foto: Martin Nordström

– Vad är demokratiskt med grafik idag?

Det är curator Niki Kralli Anell som ställer sig frågan. Hon avslutade nyligen sin curatorutbildning på Stockholms universitet och har i sitt examensarbete undersökt Grafikens Hus arbete med deltagarbaserade konstprojekt. Genom fallstudier och intervjuer med vd Nina Beckmann och curator Ulrika Flink har hon analyserat vad det är som motiverar Grafikens Hus till att använda olika trycktekniker som metod för socialt engagemang, medskapande och för att skapa nya mötesplatser.

– När jag fick reda på att Grafikens Hus skulle öppna igen i Södertälje så blev jag intresserad av hur ni skulle jobba utan att ha ett eget hus. Jag såg även att ni jobbade med grafik i konstprojekt som ofta engagerade publiken att delta i projekten. Det blev jag nyfiken på. Varför jobbade ni på det här viset med grafik? Vad fanns det för syfte?

Kralli Anells eget intresse för grafik har hon med sig hemifrån. Hennes pappa är grafiker och hon jobbade under ett antal år för konstsällskapet ”Våga Se”, som har ett fokus mot grafisk konst. Det var också där intresset växte kring hur konsten var kopplad till demokratifrågan. Hon nämner Konstfrämjandet som sedan starten ville att konsten skulle vara en del av människors vardag och därmed sprida konsten till nya grupper som annars inte nåddes av den. Grafiken var en konstform som var lätt att bära med sig och priserna gick att få ner med stora upplagor. Det var ett försök till att få konsten att bli mer demokratisk.

– Grafikens Hus historia är en del av den här utvecklingen. När det brann ner i Mariefred var det verkligen sorgligt. Så att ni idag arbetar med grafiken som metod för att fler ska kunna föra fram sin röst är intressant. Ni jobbar mediumspecifikt. Men, som vd Nina Beckmann sa till mig, tar samtidigt med grafiken på utflykter för att möta andra konstformer för att se vad som händer då.

Hon har bland annat studerat konstprojektet Ut-Tryck! där konstnären Saadia Hussain arbetade tillsammans med unga tjejer i Södertälje. Syftet var att ge dem plats i stadens offentliga rum och göra ett avtryck genom att skapa en offentlig gestaltning tillsammans utifrån deras egna diskussioner om tillgänglighet, demokrati och yttrandefrihet. Deltagarbaserade metoder inom konstnärliga och curatoriella praktiker, menar Niki, skapar band både till platsen och till Grafikens Hus som institution.

– Grafiken som metod bygger ofta på samarbete, men i konstprojekten som jag tittade på var det själva samarbetet som var det var det centrala, att skapa något tillsammans och att få verktyg att uttrycka sig. Jag har undersökt hur och varför man i de olika projekten förenar tryckmetoder med demokratiska intentioner. Att Grafikens hus ständigt undersöker vad grafik är och kan vara gör att konstformen som begrepp inte är något statiskt, utan i rörelse framåt hela tiden.

Vilket värde skapas genom konsten anser du?

– Man kan aldrig säga vad det betyder för deltagarna exakt, för det är individuellt. Men att få ens historier efterfrågade skapar ett värde i sig. Grafikens Hus mål att skapa mötesplatser tycker jag är fint. Att ge andra en röst och låta dem uttrycka sig genom grafiken är väldigt tillåtande. Som curator inspireras jag av hur ni jobbar.