Den tryckta konstens vidgade fält

Konstnärerna Timothy Crisp och Magnus Dahl tänjer på gränserna för vad grafiken kan åstadkomma – med sitt konceptuella förhållande till material och teknik.

Text: Sanna Svanberg
Bilder: Oscar Furbacken

Projektet ”Den immateriella grafiska maskinen” som konstnärerna drivit tillsammans under de senaste åren är ett teoretiskt undersökande av grafiken, men har också utmynnat i två gemensamma utställningar och en kommande publikation. Genom att se på grafiken som en samling koncept utan materiella bindningar vill Crisp och Dahl fokusera på den konstnärliga processen. De har bland annat haft nytta av konstprofessorn Päivikki Kallios artikel ”Från yta till tillstånd” där hon omformulerar de traditionella grafiska begreppen för att göra dem mer tillämpbara i vår digitala samtid. Hon använder till exempel tryckt konst, matris och spår istället för de historiska begreppen konstgrafik, tryckplåt och blad. Händelsekedjorna beskrivs som en slags arkeologi där spår överförs från ett informationsbärande underlag. Hon ställer frågan: vilka konstverk föds om begreppen i undervisningen inte är bundna till konstgrafikens tekniker och processer?

Timothy Crisp och Magnus Dahls senaste utställning visades på Grafiska Sällskapet i januari. ”Konfigurationer” var en rumslig installation där konstnärerna nyttjat både väggytor och golv och där verken har skulpturala former och taktila material som lockar till beröring. Ganska ovanligt för en grafikutställning som traditionsenligt brukar vara tvådimensionell, och där hängningen brukar gå relativt fort. Tankearbetet bakom utställningarna och projektet kommer snart att presenteras i bokform.

Vad kännetecknar ert gemensamma arbete?

– Ett intuitivt kunskapsutbyte mellan fyra hjärnhalvor! Vårt samarbete bygger helt på ett ständigt pågående samtal. Vi har en konstnärlig process tillsammans som sträcker sig utanför verkstaden och det praktiska arbetet. Att se på nya möjligheter tillsammans har varit väldigt förlösande, att få röra sig helt fritt. Det är nyckeln i vår praktik.

Berätta om er relation till grafiken.

– Vi kallar oss inte grafiker, men har båda en grafikliknande konstnärlig verksamhet. Förhållandet mellan motivet och processen är drivkraften. Det finns en formell del av hantverksdelen i grafik, en fast kronologi att hålla sig inom. Tekniken är så närvarande, kanske är det grafikens problem? Att tekniken tar över innehållet. Vi vill se om vi kan bryta sönder den här kronologin och arbeta mer konceptuellt. Grafiken kanske inte behöver landa i grafiska verk på papper? Man kan säga att vårt arbete är en dialog med traditionen och därför passade det bra att ställa ut på en institution som Grafiska Sällskapet.

Hur fungerar samarbetet rent praktiskt? Ni har ganska olika uttryck i era konstnärskap?

– Det finns inget motstånd i att vi har olika visuella uttryck, eftersom vi delar samma grundläggande konstnärliga vision. Alla verk i utställningen är beroende av vårt samarbete, det är oväsentligt vem som faktiskt har gjort vad. Det finns något fint i att grafiken har en kollektiv bakgrund, att konstnärer lär av varandra och möts i verkstäderna. För oss börjar arbetet alltid i ett ”varför då?”. Vi vill inte återupprepa metoder hela tiden. En rad frågor blev utgångspunkten för projektet: valet av material, hur idéer uppstår och skärningspunkten däremellan. Finns det en aktualitet i det vi vill göra i en samtida kontext? Vad är intressant och varför?

Hur arbetar ni med materialet?

– Vi jobbar mycket utomhus, snarare än i verkstan, och med en mängd olika material med intressanta egenskaper, som trolldeg, pappersmassa och akrystal. Vi har testat olika verktyg för att hitta nya snittytor. Att jobba med frottage är ett direkt sätt att kringgå den tekniska maskinparken. Det handlar om att transformera ett material och följa vad som uppstår. Vi dras till ytor som man egentligen inte vill umgås med… Ruffa ytor som lastpallar och rostiga plåtar som en inte vill röra men ändå ger kärleksfull omsorg!

Hur ser framtiden ut för grafikfältet?

– Det finns en stark tradition av bevarande och en stolthet för hantverksmässig excellens bland de som kallar sig grafiker idag. Grafiken är också en av de få uttrycken som fortfarande ser sig som en disciplin. Vi ser att yngre konstnärer inte har problem med att låta sitt konstnärskap glida mellan olika uttryck. Grafiken har funnits med så länge att dess principer genomstrålar all visuell media idag, som ett slags DNA, så det låter sig gärna göras, och kommer att göras. Men snart finns det ingen högre konstnärlig utbildning i Sverige kvar som utforskar det grafiska uttrycket. Risken är att grafiken i Sverige framöver förlorar sin spjutspets, och den möjlighet till fördjupad förkovran som de högre konstnärliga utbildningarna skulle kunna erbjuda. Det är en prioritering som rimmar ganska illa med den potential teknikerna har att gestalta aktuella frågor i samtidskonsten, såsom materialitet. Konsthögskolorna tycks hela tiden ligga ett antal år efter samtiden, och får väl försöka jobba igen så småningom. Om det då finns någon maskinpark kvar, och någon som förstår sig på den. Det vi kallar grafik är ju också ett levande konsthantverk som sitter i händerna. Våra nordiska grannländer går åt helt motsatt håll, med professurer och utlysta doktorandtjänster. Resultatet blir naturligtvis att yngre lovande konstnärskap kommer att lämna landet, de hittar sin väg, det händer redan nu. Här finns också en chans för andra typer av institutioner att ta över stafettpinnen.