Mats Jonsson
Mats Jonsson
Född 1973, i Stensätter utanför Kramfors
Bor i Stockholm
Mats Jonsson är en av de svenska tecknare som berättar om sin egen resa och om ett större, politiskt skeende samtidigt. I Mats Jonssons senaste album för vuxna, Mats kamp, kommer han ut som politisk serietecknare. Det kan knappast ha undgått någon Galago-läsare (Mats Jonsson är tillsammans med Johannes Klenell förläggare på Ordfront Galago) att Jonsson och Klenell har hjärtat till vänster, men detta var första gången som Jonssons politiska övertygelse blev så tydligt i en serie. I slutet av Mats kamp tar han sin personliga, privata historia och vänder den till något politiskt. Därmed lyfter han läsarens blick från det lilla till det stora. Till utställningen har han valt att utveckla temat från boken i en berättande affisch.
Varifrån kom du när du började teckna serier? Berätta kort om din bakgrund? Och vilken ingång hade du till serietecknandet? Varför serier?
Jag gjorde min första serie som fyraåring, inspirerad av Bamse och av händelseböckerna min mor lät sina lågstadieelever göra. Jag ritade mycket som liten och läste enorma mängder serier under uppväxten. Serier har alltid känts som det mest naturliga sättet för mig att uttrycka mig på. Varifrån sedan behovet att uttrycka mig kommer ifrån vet jag inte riktigt. Det började förstås med att det var roligt, ett slags hobby, men utvecklades i tonåren till en drift, ett behov att berätta för omvärlden vem jag var och vad jag tyckte och kände.
Vad driver dig? Motiverar dig? Varför?
Framför allt känner jag ett starkt tryck inifrån mig själv. Jag kan inte bara konsumera och konsumera, utan måste producera också. Och även om jag ha ett kreativt och roligt jobb som redaktör på Galago så räcker det inte. Det handlar om kreativ lust, om att vilja göra ett personligt avtryck och – måste jag erkänna – om självhävdelse. Det finns en enorm skönhet och tillfredsställelse i att sitta ned med ett tomt papper, och vid dagens slut ha fyllt det med innehåll, med något som inte fanns för några timmar sedan. Att jag sedan vet att det finns människor som berörs av det jag gör, och att jag kanske bidrar till att förändra någons syn på saker och ting, är förstås också en stark drivkraft.
Vad tänker du på när du hör uttrycket ”politisk bild”? Varför?
Instinktivt tänker jag på gamla politiska skämtteckningar med långa näsor och stora hakor, vilket är lustigt med tanke på att jag i och med mitt jobb befinner mig mitt i en stark trend av samtida, relevanta och väldigt bra politiska serier. Kanske är det så att jag ser dagens politiska serier i första hand som bra serier, i andra hand som politiska bilder.
Vilken är din favoritutvecklingsroman (eller film, även i serieform etc)? Varför?
Den som betytt mest för mig på senare år är Ivar Lo-Johanssons självbiografiska romansvit. Han tar upp så många jag funderat över och ibland gjort mig olycklig – ens rötter, förhållandet mellan stad och land och till den äldre generationen. Klassen. Det dåliga samvetet för att “ha lyckats”, stolthet och självförakt, avundsjuka och glädjen i att skapa något. Politiken, vreden och humorn. Allt i böckerna har inte åldrats med värdighet, men de känns fortfarande modiga och ärliga.
Färg eller svartvitt?
Definitivt svartvitt. Jag har aldrig varit någon färgmänniska när det kommer till mitt skapande. Även om jag numera färglägger en del serier i Photoshop och det kan bli fint, så är det svartvita uttrycket både kraftfullt och elegant.
Favoritverktyg när du tecknar?
Jag har aldrig varit någon materialsnobb utan kan rita med kulspetspenna på skrivmaskinspapper om det behövs, men givetvis är det skönt med material man trivs med. I ganska många år nu har jag tecknat med Staedtler pigment liner-pennor på Bristol board-kartong. Men det bästa ritpapper jag någonsin använt var monteringsark jag snodde från mitt förra jobb. När jag slutade stal jag med mig en tjock bunt som avgångsvederlag, men inget varar för evigt.
Klasshat/Självhat