Katarina Pirak-Sikku
Redan 1997 när jag gick Konstlinjen i Kiruna började jag teckna. Bilderna var små, ungefär 10×13 cm. Vi jobbade med grafik och jag blev helt biten av det svarta och vita. Den första veckan jobbade jag länge och intensivt i verkstaden. Veckan tog slut och jag fick greppa papper och penna för att teckna. Det svarta, vita, gråa var så eggande.
När februari kom och solen återvände slutade jag teckna. Så här har det varit sedan dess. I oktober/november har jag börjat teckna och slutar när solen börjar skina alltför mycket.
Jag har under många år tänkt att mina landskapsbilder har varit terapi för mig, och nu har jag kommit till en punkt där jag har kunnat bestämma mig för att de ska visas.
Landskapsbilder kan ha och få ett sådant romantiskt skimmer över sig. Oavsett om man målar, tecknar eller fotar landskap blir det vackra bilder. Landskapet blir en oändligt visuell fullbordandeupplevelse. Det verkar ibland vara nästan omöjligt att återskapa att naturen är inte bara vacker utan att det vilar en del verkligt dolda faror med att vara ute i naturen. Jag söker ett sätt att få fram signalerna att det är ” förenat med livsfara” att vistas utomhus i den vackra naturen. Mörka smutsiga stadsmiljöer talar ju sitt tydliga språk: fara och olust. Kanske är det vårt naiva undermedvetna som vill ha kvar naturen vacker och oskuldsfull.
Det är väl dit – Bortom naturlighetens skymmande skimmer – jag skulle vilja komma med mina landskapsstudier. Och förr eller senare ska jag knäcka den hårt satta koden.
Katarina Pirak-Sikku
