Nils G. Stenqvist

Få har engagerat sig i konstlivet på så många olika plan som konstnären Nils G. Stenqvist, kallad Nisse av alla som kände honom. Nils G. Stenqvist var ledamot av Kungliga Konstakademien och professor i grafisk konst vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm. Som en av Sveriges främsta konstnärer blev han en ledande gestalt i det svenska konstlivet från sextiotalet fram till sin död 2005. Hans grafiska produktion kännetecknas av stor experimentlusta, inte minst på färggrafikens område. Nisse och konstnärer i hans krets anammade många av de idéer om färggrafik som Stanley W Hayter utvecklade under 1950- och 1960-talet på Atelier 17 i Paris. Nisse spelade en stor roll i den förnyelse av svensk grafik, både konstnärligt och tekniskt, som skedde under 1960-talet och decennierna därefter. Med stor glädje och smittande entusiasm stöttade han sina vänner, kollegor och elever på alla upptänkliga sätt under hela sitt yrkesverksamma liv.
(Rachelle Puryear)

Nils G. Stenqvist var en av de viktigaste drivkrafterna bakom tillkomsten av Grafikens Hus som invigdes i maj 1996. ”Vi ville samla allt på ett ställe; verkstäder, utställningslokaler, samlingar, bibliotek, arkiv, plats för utbyte av erfarenheter på många nivåer. Och inte minst; ett ställe där man trivs.” (Nils G. Stenqvist)

”När jag vände näsan mot stenen upptäckte jag dess rikedom, de mångskiftande färgnyanserna, strukturerna, skrovligheterna och lavarnas tuschplumpar och färgstänk. Jag tröttnade aldrig på att titta. ”(Nils G. Stenqvist)

”Ofta börjar jag med ett litet och obetydligt fragment av naturen som jag förenklar och förändrar under mitt arbete – i förhoppningen att bli överraskad. Jag har hela tiden behov av att överraska mig själv när jag arbetar. En bild som inte har inneburit en överraskning måste man vara misstänksam mot, den är förmodligen inte bra. Att växla mellan olika tekniker leder ofta till överraskningar, liksom att byta material eller format.” (Nils G. Stenqvist)

”När jag betraktar en bit blankpolerad Hoburgsmarmor fylld av silurtidens fossil kan jag få en känsla av att själva ytan upplöses och försvinner, och jag ser ner i ett djup där trilobiter, brachiopoder och sjöliljor åter lever upp ur sin miljonårssömn. ”(Nils G. Stenqvist)